Relation mellan vuxna barn och föräldrar

Hej! Jag är en tjej i 30-års åldern som sedan snart 1 år tillbaka inte har någon kontakt med mina föräldrar pga av min mor. Känner mig ständigt besviken på henne/dem och de blir aldrig någon förbättring. Min uppväxt var nog utåt sett ganska normal men jag har alltid känt en otrygghet och aldrig helt vetat om hon skulle finnas där för mig eller inte. Hon var (är) väldigt inkonsekvent och känslostyrd samt egoistiskt. Prioriterar alltid sig själv främst på alla plan och är helt oförmögen att vara något som helst stöd vare sig känslomässigt eller praktiskt. Jag har väldigt låga krav på henne, skulle räcka med att hon av ren artighet frågade mig och min man om olika vardagliga ting men inte ens det gör hon. Hon är dessutom opålitlig och dramatisk, om hon känner sig trängd eller kränkt (hon är väldigt lättkränkt) agerar hon med ”krig” och tar till alla medel hon kan för att skapa skamkänslor, genera personer eller göra mig ledsen och osäker.  Hon bryr sig egentligen bara om sig själv och är väldigt ointresserad av omgivningen och sina egna barn. Hon har alltid varit så här men till slut kände jag vara att ”nu räcker det”.  Hon har väldigt svår att läsa av personer (men tror själv att hon är bra på det tyvärr) och respektera gränser, gäller alla sammanhang. Hon blir väldigt lätt arg och kränkt.

vet inte vad jag vill med den här tråden, är så ledsen över att hon inte är ”som andra mammor”.  Spelar ingen roll hor mycket jag tidigare ställt upp och fixat och ansträngt mig för henne, det faller sig inte naturligt för henne att vara sådan tillbaka. Hon är dessutom väldigt barnslig och har liksom aldrig riktigt vuxit upp känner jag. När jag var i lägre tonåren behandlade hon mig som en jämnårig. Nu som vuxen har jag så svårt att förstå det.

En relation med henne nu skulle innebära att det endast är på hennes villkor vilket jag inte orkar längre. Samtidigt är det så sorgligt att inte ha någon kontakt alls. Någon som har tips?? Egna erfarenheter,

<3 Det låter som att det är en smärta du lever i just nu över att tvingas acceptera att den här relationen inte fungerar alls och får dig att må bra? Och att det också gör det tydligare vad du innerst inne saknat så  -en riktig mamma? <3

Tror mycket på sorgeprocesser? Tips är att kanske läsa böcker om sorgbearbetning? Försöka läka i att man aldrig fått den mamman som man hade behövt. Att man aldrig fått uppleva hur det är och hur det känns att ha en fungerande mamma?

Känner absolut igen. Sa upp kontakten med min mamma under kanske 10 år. Då var jag visserligen ett barn själv men som vuxen har ju inget precis blivit så mycket bättre vad gäller hennes så kallade utveckling. Det är smärtsamt att ha en förälder som är mer som ett barn och som mest ställer till med problem för en. Eller startar bråk eller på andra sätt inte fungerar som stöd eller känslomässigt/praktiskt utbyte.

[Indigo Qugimo]

Hej

Mitt förslag är att du googlar på narcissistisk personlighetsstörning.Det låter som om din mamma lider av det.Tyvärr är det personer man bör hålla distans till,av ren självbevarelsedrift.

Indigo Qugimo skrev:

Hej Mitt förslag är att du googlar på narcissistisk personlighetsstörning.Det låter som om din mamma lider av det.Tyvärr är det personer man bör hålla distans till,av ren självbevarelsedrift.

 

Ja det känns som hon ärligt talat lider av någon störning, det är först nu i vuxen ålder jag insett att de flesta mammor (eller människor för den delen inte är som hon). Hon gör liksom ingenting för någon annan av ren omtanke. Frågar inte ens hur andra mår eller har det. Och om hon mot förmodan frågar är hon väldigt dömande, nästan aggressiv i sin framtoning eller endast påträngande nyfiken. Hon sviker löften och kan ljuga så hon verkar tro sig själv. Hon kunde vara väldigt avundsjuk på min och pappas relation när jag var barn vilket är helt sjukt. Min pappa ser till viss del hennes brister men försvarar henne allt som oftast, troligen för att det blir enklast så. Därför har jag ingen kontakt med någon av dem.

Hon har höga krav på att andra ska ställa upp för henne och vara omtänksamma men hon gör aldrig något sådant för andra om det inte är ”roligt” för henne själv. Om hon själv tycker att något är kul kan hon ställa upp men inte annars. Hon saknar även normala ”vuxna” värderingar och tankar och resonerar ofta som en tonåring. Hon har exempelvis tjatat om barnbarn i ca 8 års tid, både när jag varit i relationer, dåliga relationer eller som singel. Detta för att hon så gärna vill bli mormor typ. Ett barn är lite som en rolig leksak för henne.

Hon tycker nog att det är tråkigt att vi inte har någon kontakt, samtidigt är hon oförmögen till en normal och ömsesidig relation. Hon vill bara ”ha” människor för sin egen skull, hon bryr sig inte egentligen. Är så less på henne.

Jag förstår att alla kan begå misstag och ingen är perfekt men det absolut värsta är att hon ALDRIG kan be någon om ursäkt, vara sig i stort eller smått. Då känner hon sig fruktansvärt kränkt. Om vi bråkat när jag var barn kunde hon tiga i flera dagar och vägra prata med mig tills jag kröp för henne, efter ett tag var allt ”bra” igen. Hon kunde även ljuga och hitta på saker om  mig samt medveten genera eller såra, avslöja hemligheter etc med flit. Sen var hon genuint förvånad över att jag aldrig litande på henne eller anförtrodde mig till henne.

[Olive Cevunu]

Kan absolut relatera då jag själv har brutit med hela min familj sedan många år. Det är en sorgeprocess man måste igenom innan man liksom kan släppa taget och komma till ett accepterande att man inte har en förälder/familj som är som det borde vara.

För mig, i processen att släppa taget, har det hjälpt mycket att komma till insikt att jag inte saknade själva personerna i familjen eftersom de relationerna bara tärde och gjorde ont Utan jag saknar att ha en “normal familj”. De där personerna som skulle varit min familj blev liksom främlingar för mig tillslut. Det enda som binder ihop oss idag är en uppsättning likartade gener om du förstår vad jag menar. Det har istället blivit andra personer som fyllt upp det tomrummet. Människor som idag är mer min familj än min biologiska familj någonsin har varit.

Just nu sörjer du fortfarande det som kunde och borde ha varit. Men det kommer att kännas lättare med tiden. Sorgen kommer att klinga av . All styrka <3

 

 

 

Olive Cevunu skrev:

Kan absolut relatera då jag själv har brutit med hela min familj sedan många år. Det är en sorgeprocess man måste igenom innan man liksom kan släppa taget och komma till ett accepterande att man inte har en förälder/familj som är som det borde vara. För mig, i processen att släppa taget, har det hjälpt mycket att komma till insikt att jag inte saknade själva personerna i familjen eftersom de relationerna bara tärde och gjorde ont Utan jag saknar att ha en ”normal familj”. De där personerna som skulle varit min familj blev liksom främlingar för mig tillslut. Det enda som binder ihop oss idag är en uppsättning likartade gener om du förstår vad jag menar. Det har istället blivit andra personer som fyllt upp det tomrummet. Människor som idag är mer min familj än min biologiska familj någonsin har varit. Just nu sörjer du fortfarande det som kunde och borde ha varit. Men det kommer att kännas lättare med tiden. Sorgen kommer att klinga av . All styrka <3

 

Tack för dina ord! Känner ingen det för med att det inte är henne specifikt jag saknar, utan avsaknaden av en ”normal” mamma. Hon kommer aldrig bli den personen och har aldrig varit det. Har kommit på mig själv med att jag inte saknar henne alls. Även när vi haft sporadiskt kontakt och träffats några gånger per år vid högtider, etc har vi ju inte haft någon relation egentligen då heller. Har bara så dåligt samvete för att jag inte har kontakt med henne, kommer jag att ångra mig i framtiden liksom? Det stör mig att hon inte försöker ”göra allt” för att förbättra gör relation, att hon inte frågar vad som är fel eller vad hon gjort som sårar mig. Hon har endast konfronterat mig med ilska och försökt skapa dåligt samvete hos mig samt uttrycker att jag är knäpp och konstig på alla sett som väljer att inte träffa henne. Inte en enda gång verkar hon försöka rannsaka sig själv och fundera på om hon har någon del i det hela. HON är föräldern liksom, inte jag.